Massdödande har förekommit genom hela den mänskliga historien. I modern tid har man dels strävat efter en lämplig benämning för detta, dels försökt skapa ett internationellt regelverk för att förhindra massmord och straffa dem som gör sig skyldiga till det.
Det svenska ordet ”folkmord” har använts länge. Till exempel kallade Hjalmar Branting år 1917 det som hade hänt armenierna för folkmord. Det tyska ”Völkermord” användes redan på 1800-talet. I det internationella samfundet har det dock länge varit engelskan som dominerat och på det språket fanns inget lämpligt ord för detta.
Den som gjorde mer än någon annan för vår förståelse av folkmord var den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin. Påverkad av Seyfo och av vad som hände de polska judarna under andra världskriget skapade han år 1943 ordet ”genocide” (från grekiskans ”genos”, folk, och latinets ”cidere”, att döda). Som en brottsrubricering togs den i bruk i samband med Nürnbergrättegångarna där ledande nazister dömdes.
Lemkin arbetade outtröttligt på att skapa en internationell konvention för att förebygga folkmord. Hans arbete kröntes med framgång i och med att FN:s generalförsamling år 1948 godkände ”Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide)”. I dess andra artikel definieras folkmord som envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen:
- att döda medlemmar av gruppen;
- att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
- att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
- att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
- att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.
Folkmordsforskare har diskuterat denna definition och framfört olika former av kritik mot den. Men inom folkrätten är det alltjämt denna konvention och dess definition som gäller.
Länk till FN:s folkmordskonvention
Text: Svante Lundgren, docent